Fru Forsberg

Förlåt mig för att jag lyst med min frånvaro...

2006-10-19T21:20:00.000+02:00

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Det händer så mycket annat runt omkring att jag knappt har tid att sätta mig på rumpan. Och har jag två minuter över till det så är det för att slöglo på dumburken.
Min söta storasyster har varit här på besök i nästan två veckor. Vi har hunnit med att umgås en hel del. Det är så mysigt att ha henne nära. Det är ju inte samma sak att babbla i luren med varandra. Men nu far hon upp till Östersund imorgon igen. Fast hon kommer ner till julrushen, då hon har lovat att hjälpa mig i butiken.
Och nu har det blivit klart. Ska bara vara kvar i min butik året ut. Sedan kommer jag att flytta in hos grannen som har klädbutik. Hon har en ganska stor butik, med två ingångar och hon har erbjudit mig att hyra den mindre delen. Det blir helt perfekt. Den kostar bara en tredjedel av den hyran jag har idag. Och så ska jag öppna enskild firma. Slipper med andra ord arbetsgivaravgift på min lön. Så det ser faktiskt riktigt ljust ut för min del. Kommer ju att kunna behålla alla mina stamkunder som är helt oroliga för att jag ska försvinna. Kommer också att vara min egen. Nu äger jag ju bara en tredjedel av ett aktiebolag. Där det sedan innan jag klev in och började driva butiken, fanns en ganska stor skuld till ett annat bolag. Båda bolagen ägs av en kille som nu insett att det inte blir några pengar över, så han har ledsnat och vill sälja butiken. Det har jag full förståelse för faktiskt. Kan så här i efterhand undra varför vi inte skippat det här tidigare. Det har ju inte genererat några pengar vare sig för honom eller mig.
Och så har jag pratat med alla mina olika leverantörer och dom tycker att det här låter jättebra och dom vill gärna fortsätta jobba med mig. Men jag kommer inte att handla på mig ett jättelager som jag har nu. Det är det som är problemet. Man har för mycket pengar som ligger låsta i ett lager. Nu ska jag dra ner ordentligt. Och ha lättsålda saker så att det blir bättre ruljans. I och med att lokalen är så mycket mindre så fyller man ju upp den mycket lättare. Tänkte kanske också ta in lite större saker som inte kostar så mycket men som gör att det ser välfyllt ut. Lite presentartiklar, typ mindre inredningssaker, ljuslyktor, m.m.
Och imorgon så kommer också ÄNTLIGEN den efterlängtade soffan. Det blev ingen Natuzzi-soffa, men det blev heller ingen IKEA-soffa. Det blev en härlig sandfärgad skinnsoffa med divan från Folkhemmet. Vi har ju varit sofflösa nu ända sedan mitten på juni. Det är ingen lek. Vi släpade ju ut våra sängar i vardagsrummet och det funkar ju ett tag men nu ska det bli skönt att flytta in i sovrummet igen.
Nu kan man ju börja bjuda hem sina vänner igen på en myskväll med video och popcorn. Det var inte lika mysigt när man var tvungen att sitta i sängarna. Och sedan sova i sängarna med popcornsmulor all over.
Och i morgon kommer också min lilla gullgubbe Juri, som putsar våra fönster. Det har han gjort i många herrans år. Han putsar också mina fönster i butiken. Någon ödmjukare och vänligare människa får man nog leta länge efter. Han är en riktig solstråle. Och i morgon ska han göra så att man även kan se solstrålarna genom fönstren, som efter hela sommaren utan puts är bedrövligt skitiga. Bor ju nära en ganska stor väg, med rätt mycket trafik.
Härliga tider, strålande tider med andra ord.
Nu ska jag gå in till min man som sitter på en fårskinnsfäll på golvet i vardagsrummet och tittar på TV. Vi har ju röjt där inför morgondagen. Han har en ledig kväll. Det har han inte haft på en månad tror jag. Min stackars lilla man. Ska gå in och fråga om han vill ha en nackmassage. Det kan han behöva.

Pussar och kramar från en nöjd liten människa. (liten och liten,,, kort i alla fall)

Nya idéer...

2006-10-04T23:24:00.000+02:00

Jahapp.

Kommer just nu hem från en mycket givande kväll. Jag har sagt det förut, men nu säger jag det igen. Har ånyo stora idéer om vad jag ska göra med mitt liv. Denna gång är det inte bara drömmar jag pratar om. Denna gång kan det verkligen bli realitet av det jag tänker mig. Kan tyvärr i dagsläget inte uttala mig så mycket om vad det handlar om i och med att det ligger i förhandling. Hysch, hysch, om jag säger så.
Men sanna mina ord om jag säger att blir det som jag har tänkt mig, då kommer jag att inom kort ha mitt drömjobb.
Min "chef" var inne hos mig i måndags och deklarerade att nu får vi ge oss. Vi kommer att ha öppet året ut, men sedan är det nog dags att dra ner rullgardinen för sista gången. Jag kan nog bara säga att det kändes som en befrielse. Har på bara två dagar blivit erbjuden andra alternativ till min verksamhet. Utan att ens anstränga mig för fem jävla öre. Det känns tryggt. Är med andra ord inte särskillt orolig över att bli arbetslös. Känner själv att jag har gett allt som jag någonsin kan ge i den buisness som jag idag håller på med. Man kan tycka att det är ett nederlag att inte kunna prestera mer, men så tänker inte jag.

Allt har sin tid. Ibland stannar man för länge på ett ställe. Man stagnerar. Man blir hemmablind.. Då kan det vara jävligt bra att få en fet jävla spark i arslet så att man vaknar till och inser att det är dags att kliva vidare.
Som jag sagt tidigare, livet är för jävla kort för att sovas bort. Nu är jag pigg och utvilad efter min semester, och jag känner att jag har massor att ge. Min kreativa sida som har slumrat alltför länge har nu vaknat med buller och bång. Är hur sugen som helst på att hitta på något nytt. Och jag tror att det forum som jag nu har sprungit på kan vara just det jag söker. Håller alla tummar på att det kommer att bli som jag vill. Och då behöver jag inte vara ensam heller. Detta kommer att bli stort. Jag kommer att jobba med flera människor av min sort, människor som också har drömmar som dom brinner för och som dom gett sig fan på att genomföra.

Jag kommer inom kort att tala om vad det är jag pratar om. Jag kommer, om detta blir verklighet även att kunna bjuda in flera av mina vänner som också kan dra nytta av detta i sina jobb.
Vi kan bli som en enda stor familj som förverkligar våra drömmar tillsammans... Såja, lugn och fin nu. Ska andas lite i en papperspåse en stund så blir det nog bra... Om det är någon som undrar om jag kanske är lite lätt manisk så kan jag förstå det. Men visst är det väl härligt att bara få känna sig sprudlande glad ett tag. Även om det inte blir som jag tänkt mig angående just detta projekt så hyser jag inga som helst tvivel på att det kommer att bli jättebra i framtiden.

Har jag berättat att min man nu har öppnat sin sushibar? Jojomensan. Den heter Hatori Devil Sushi och ligger på Tegnérgatan 43, (i Strindberghuset). Om det är någon som undrar så kan jag bara säga att han gör den bästa sushin i hela Stockholm. Jag vet att det låter otroligt stöddigt, men saken är den att det bara är så. Han ska i november sitta som huvuddomare i Sveriges Sushi-SM. Anledningen till att han inte får ställa upp själv är att då skulle det inte vara någon tävling... Där fick jag till det. Eller hur? Om ni gillar sushi så är det verlkligen dit ni ska gå. Jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna.
Nu får jag väl ändå ta och sluta för annars kanske jag spricker av min egen självbelåtenhet. Usch och fy.

Till nästa gång vill jag bara säga: Om du har en dröm och har möjlighet att genomföra den, tveka inte för allt i världen. Det är här och nu. Idag, inte imorgon. Då kan allt vara för sent. Inte igår heller. Lev inte i det förgågna. Man kan aldrig ändra på det som varit, bara det som komma skall. (Det där lät nästan religiöst) Huvaligen.

Puss på er mina små cocostoppar.

Back in the old old town

2006-10-01T23:27:00.000+02:00

Jo hej du.
Nu är man hemma igen. Brunbränd och RÖDHÅRIG. Vi fick fnatt i Spanien. Jag och min moster. Färgade håret på varandra så det stod härliga till. Nu ser jag ut som Pippi Långstrump, fast lite tjockare dårå...
Och marknaderna sen... Skor för 5 euro, dvs 45:-. Köpte 5 par direkt. Jag har en kompis som är skofetishist. Han skulle förmodligen svimmat där. Det gjorde nästan jag i alla fall. Och sen har man badat som en galning i 28 gradigt hav. Man har ätit gott, inte enligt GI-metoden. No no. Nybakat vitt bröd med god mjukost på. Och med mera.
Och sedan när man kommer hem dårå. Trodde att man skulle vara tvungen att kasta på sig den stora polotröjan, men no no. Ljummet i luften när vi klev ut från Arlanda flygplats. Glatt överraskade.
Nu har det gått några dagar. I morgon är det måndag och det är tillbaka till verkligheten. Man börjar jobba och det börjar rulla på som vanligt.
Men idag har jag njutit för fulla muggar. Ölmuggar... Kommer förmodligen att ha lite skallebang i morgon, men det är väl smällar man får ta.

Andra smällar man får ta är också att få ett samtal, när man sitter och läser sin bok i godan ro.
I Spanien naturligtvis. Då får man ett samtal från sin lillebror som berättar att pappa har fått en mindre hjärtinfarkt och befinner sig på sjukhus. Men det är lugnt, enligt lillebror. Ingen fara alls. Det var bara en liten infarkt... Det känns med ens ganska kallt där man sitter. Trots att det är 28 grader varmt. Man är inte lika go och glad.

Som tur är, så är det faktiskt lugnt. Pappa är hemma igen efter en vecka på sjukhus. Han har fått medicin. Krävdes alltså ingen operation. Men man blir ju livrädd ändå, och så otroligt medveten om hur skört livet ändå är. Där sitter man och har det fantastiskt bra och i nästa sekund så drar någon undan mattan och det spelar ingen roll att solen skiner och man har ingen tid att passa och man är utvilad och pigg och snygg och brun och har fyndat som en galning på marknaden och köpt 5 par skor för praktiskt taget ingenting....

Go natt alla människobarn.
I morgon är det måndag och jag ska jobba i min lilla butik. DET är jag glad för. Som så många andra saker jag är glad för. Jag är ju frisk för helvete.

Nu räknar jag timmarna.

2006-09-12T19:41:00.000+02:00

Nu är det bara ett och ett halvt dygn tills det bär av till varmare bräddgrader. Alicante, here I come. Ja, det lät ju som att jag skulle dra på världens röjresa och riktigt så är det ju inte då rå. Åker ju som jag tidigare nämnt med min mamma och min moster. Det blir snarare som en pensionärsresa... Och det är preciiiis vad jag behöver. Har köpt upp mig på ett gäng böcker och det är väl det och ett par linnen och ett par kjolar, en bikini och lite trosor som åker ner i resväskan. Tänker ta den lilla resväskan. Har alltid en förmåga att packa med mig en massa skit som jag sedan inte använder. No more.
Har ju tidigare skrivit om att jag har haft en stor röjhöst. Röjt i skåp och lådor och garderober som en totalt manisk människa. Det är knappt att jag tänkt efter om det är något jag verkligen borde behålla. Tvärtom. Vill jag ha den här? NEJ. Den här saken har ju lite affektionsvärde, kanske ska behålla den... NEJ. Bort bort bort med alla prylar. Numera är det stora tomma utrymmen i skåpen. Det känns otroligt befriande och rent. Och nu har det även spridit sig i mitt tankesätt. Lite prylar = liten börda = skön känsla.

Så som sagt nu blir det inget bloggande på ett par veckor.

Hoppas ni har det bra. Det tänker jag ha.
Simma lugnt.
Det tänker jag göra. I havet som är ca 25 grader varmt...

Poströstat. Jajamensan

2006-09-09T01:50:00.000+02:00

Idag har jag röstat. Japp. Så är det. Är ju borta, utomlands denna dag då man ska gå och rösta så där direkt liksom... Nej, jag om en gammal gooo vän drog i dag iväg och röstade på posten ska ni veta. Vi satt innan hemma hos mig och dividerade länge och väl om vad vi skulle rösta på. Har väl båda hängt med i valdebatten sådär. Är väl kanske inte den mest engagerade. Men så bestämde vi oss i alla fall. Till slut. Och iväg for vi och lämnade in våra röstsedlar. Hon röstade si och jag röstade så. Och gooa vänner är vi ändå.

Puss och kram.
Glöm inte att rösta. Att ha den förmånen är inte alla förunnat.

Under broarna.

2006-09-09T01:30:00.000+02:00

Mycket vatten har runnit under broarna. Med andra ord. Det har hänt mycket. Min bästa gullrumpas far har gått bort. Bara det.
Jag har kommit till någon sorts lugn. I mig själv. Det är höst. Jag drar utomlands om några dagar. Borta två veckor. Kommer hem igen lugn och fin. Känner att jag är det redan nu faktiskt. Just idag mår jag faktiskt jävligt bra. Ringde min doktor i veckan och sade att Nu är det nog dags att börja knapra östrogen. Hon var cool och sade att jag skickar ett recept till dig. Pronto. Det gjorde hon,min goa doktor. Men jag har inte löst ut receptet. Vet inte om jag ska. Vet ingenting.

So long. Ses om några veckor.

Ont i fötterna.

2006-09-01T23:52:00.000+02:00

Har idag varit på Formex mässan i Älvsjö. FY FAN vad kul det är. Man går där genom gångarna och ser den ena vackra saken efter den andra. Gick idag med två väninnor som är precis som jag. D v s älskar vackra saker. Till slut kände jag mig som Marty Feldman, totalt skelögd. Man tittade åt tio saker samtidigt. Tiden sprang iväg och man kände att man skulle ha behövt typ fem dagar för att gå och glo där. Insåg också för första gången att smycken och accessoarer, det vimlar det av. Finns hur många försäljare som helst. Jämfört med bara för något år sedan då det bara fanns några få. Då kan man också förstå varför det inte går så himla bra i butiken. Det finns helt enkelt för stor konkurens idag. Det poppar upp tre nya butiker med smycken av olika slag varje dag här i Stockholm. Man måste med andra ord tänka om. Man måste komma med ett nytt koncept. Skulle vilja öppna en minigalleria, i en enda butik. Jag har massor av vänninor, varav alla älskar att shoppa. Eller i alla fall älskar fina grejor. Om man skulle kunna öppna något där alla kunde hitta något som dom tyckte om. Och inte alltför dyrt heller. Utan alla, oavsett bra eller dålig ekonomi skulle kunna komma in och hitta något som dom tyckte om och som även var anpassat efter alla plånböcker. Det skulle vara den ultimata butiken. Tycker i alla fall jag som älskar att shoppa. Det har jag även gjort idag. Jajamensan. Och att shoppa till inköpspris, det slår det mesta kan jag säga. Och med tanke på att jag inte vet hur länge jag kan vara kvar i min lilla affär så tänker jag ta mig fan passa på också. Som jag berättat tidigare så har vi ju renoverat och ändrat lite i vår lägenhet, jag och min man. Jag har också rensat bort och gjort av med en sju helvetes massa prylar. Gammalt och nytt. Och jag har hittat en ny hobby. Loppmarknad. Det har öppnat en ny loppis precis i närheten av där jag bor. Man kan hyra bord där för 100:- per dag på helgerna. Det har jag gjort nu dom senaste två helgerna. Ska dit i helgen också. Har på ett par helger krängt iväg prylar för ca 6000:-. Och då har jag inte sålt hälften av det jag har. Hur kul är inte det? Så imorgon förmiddag bär det av igen. Ner till Hammarby fabriksväg. Har ni vägarna förbi så tveka inte. Det är jättekul med loppmarknad. Den finns för övrigt på Hammarby Fabriksväg nr 21. En trappa ned.

See ya!

Mamma, lilla mamma

2006-08-29T23:29:00.000+02:00

Är lite orolig över min lilla gullrumpa. Hon svarar inte på telefon... Kanske är det så att hon behöver lugn och ro och inte prata med någon, men jag vet ju att nu är hon hemma i Svedala igen och om jag inte får tag på henne så blir jag jättenervös. Måste ge henne lite tid, förvisso, men om jag inte får tag på henne i morgon så kommer jag att åka hem till henne och inte gå därifrån förrän hon öppnar dörren. Psykvarning på det, kan ni tycka. Men för mig så är det varning på stan...

Om vi då bortgår från detta så vill jag bara berätta att min blogg igår va nog det sannaste jag skrivit i detta forum, någonsin. Min mamma, som tydligen läser min blogg med jämna mellanrum, ringde mig idag och sade att : Jag ser vad du menar. Det är nog dags att göra något åt situationen. Med andra ord, fixa tabletter, så att du mår bra. Då kan jag bara säga att jag är så himla glad att jag har min mamma. Hon har alltid funnits där, när jag varit sjuk, vilket jag sällan är. Men om jag varit sjuk så har jag kunnat ringt min mamma och sagt: jag mår inte så bra.

Då har min mamma kommit farande med blåbärssoppa, om jag varit magsjuk. Eller med ett gäng apelsiner, om jag varit förkyld. Hon har åkt med mig till akuten, den gången då jag hade sabbat mitt knä, i en alltför vild dans, en annan lång historia. Kontentan av det hela är att min mamma ALLTID har funnits för mig då jag har behövt henne.

Kanske det beror på att min mor och jag alltid har haft ett starkt band oss emellan. Hon har en äldre dotter och en yngre dotter. Jag vet att hon älskar dom precis lika mycket som hon älskar mig. Det handlar alltså inte om att hon älskar mig mer än dom andra. Men någonstans så kanske det också beror på att jag inte har varit beroende av henne på samma sätt som mina systrar har. Jag har alltid klarat mig själv. Har sällan bett om hennes hjälp. I alla fall vad det gäller när vi har varit vuxna och levt våra egna liv. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga.

Jo, detta vill jag säga.

Mamma, lilla mamma. Om du läser det här... Och jag vet att du är inne på min blogg då och då. Som du säger: det är enda sättet att få veta något...
Då ska du få veta något...
Du har lärt mig så mycket här i livet. Om vad som är rätt och fel. Om vad jag ska rösta på nu när det är val (skämt).
Du har lärt mig att vara självständig. Att tro på mig själv. Att inte vara beroende av någon annan. (Även om du kanske inte levt upp till det själv) Att vara jordnära och realistisk. Det kanske låter trist, men det är det verkligen inte. Som jag sa i en tidigare blogg. Jag har fått ärva egenskaper både från min mor och från min far. Min far är en drömmare. Lovely. Men min mor är realist och inte bara det. Hon äger en stor portion av empati. DET, mina damer och herrar är ingenting som går av för hackor. Att kunna känna empati med andra människor, det är en gåva. Stor som en högvinst på lotto. Jag kan bara känna att jag är lyckligt lottad som har en sådan mor och förvisso en sådan far, även om jag inte sett till honom så mycket under min uppväxt.

Mamma, lilla mamma. Om du läser det här så vet du precis vad jag talar om. Jag ser fram emot att åka till Spanien med dig och din syster, min moster. Vi ska softa, äta gott och bara njuta.

Puss, Puss på dig.

Måndag blues

2006-08-28T22:42:00.000+02:00

Ja, jag säger det är måndag morgon. Och mitt huvud känns så tungt... Ja jag säger det är måndag morgon och jag känner mig allt annat än ung.
Det rimmade inte så jävla bra men ganska bra var det väl ändå.
I dag kom en kvinna ifrån Arbetsförmedlingen. Hon skulle lämna lite papper till mig att skriva på. Jag har en kvinna som jobbar hos mig. Hon har varit arbetspraktikant i ett par månader. AF har betalt hennes lön. Hon jobbar halvtid. Är sjukpensionerad för övrigt. Jag känner denna kvinna. Hon är störtskön. Har jobbat hela sitt liv inom affärsbranschen. Hon är en duktig säljare. Men hon har gått in i väggen. Eller rättare sagt, hon har en kropp som inte pallar trycket. Mentalt sett så är hon en klippa. TUUUR för mig, och även för henne. För just nu är det jag som inte pallar trycket, mentalt sett. När denna kvinna från AF kommer in och sätter sig i min butik och ska gå igenom pappersexercisen, you know, byråkrati... Då börjar hon lite fint med att lägga huvudet på sned och fråga hur det går med butiken. Jag då, som definitivt inte är en lipsill, jag börjar darra med underläppen och sen är det kört. Grinar som den värsta lipsillen. Snorar och hulkar och berättar som det är. -Jag vet inte hur länge till vi kommer att kunna hålla öppet. Vet inte hur länge jag kan jobba kvar. Vet inte hur länge jag kan anställa min praktikant. För det är ju det det handlar om. Om jag ska anställa min söta praktikant på halvtid, och då faktiskt bara betala 25% av lönen. Resten står AF för. Men det kanske dom inte är så sugna på om dom vet att rörelsen, som dom går in och betalar för kanske inte finns om ett par månader.

Men denna ljuva varelse, måste jag ju säga. Hon sa: jag vet hur bra Lisbeth mått sedan hon började hos dig. Jag vet att trots att hon har värk varje dag så tycker hon att det är kul att gå till sitt arbete, för att hon trivs ihop med dig. Ni kan skratta ihop och jag ser att hon har levt upp sedan hon började att jobba med dig. Om det fungerar i några månader till så är jag bara glad att kunna bidra till det...
Ja, då lipade jag ju ännu mer, såklart. Hon talade om olika hjälpinstanser jag kunde vända mig till om jag behövde. Jag kände att bara tala med denna människa hjälpte mig otroligt mycket. Jag har berättat om en ny idé jag har. Ett nytt koncept. Jag vet inte om jag orkar det just nu. Det är mycket som jag har att ta itu med. Som att gå till jobbet i morgon. Just nu känns bara det som ett stort företag. Till råga på allt jävla SKIT så har jag vallningar en gång i halvtimmen. Har hamnat i ett alltför tidigt klimakterie. Är ju bara 45 år för helvete. Känner att jag skulle kunna börja knapra östrogentabletter som en galning i detta nu om jag bara kunde bli av med dessa satans svettattacker som jag dras med hela tiden. Ska det VA så här i flera år? Nej, då kommer jag att hamna på ett hem. Det säger jag bara. Ska jag få bröstcancer för att jag äter östrogentabletter, då får det vara värt. För jag storknar snart. Kan inte fungera som det är nu. Vaknar flera gånger per natt och kastar av mig täcket. Håller på att flyta bort. Och sen efter någon minut så fryser jag. På med täcket igen. Och så vakna igen efter ett par timmar och det känns som att jag brinner upp. Och så är jag nygift för helvete, med en man som är 10 år yngre än vad jag är. Snäälla nån. Kan någon ge mig något bra recept på homeopatisk klimakteriemedicin. Jag skulle vara er evigt tacksam.

Pussar och även kramar från en gråtmild hårdrockskärring.

Ge mig ett nytt liv.

2006-08-25T01:36:00.000+02:00

Nu är det höst. Ja, det suger fett, men så är det. Jag tänker göra det till något bra. Som fan. Jag tänker ta mig fan börja ett nytt liv. Ska sluta jobba i någons jävla butik. Ska sluta må dåligt över att det inte går så bra i butiken som det borde. Ska sluta ligga sömnlös för att jag inte kan betala andras fakturor i tid för att det inte kommer in så mycket pengar som det borde. Ska SLUTA upp med att SLAVA för någon annan. Ska göra något annat. Jag har världens grej på gång. En affärsidé som jag tror stenhårt på. Tänker bli "min egen". Tänker inte vara beroende av någon annan. Tänker våga ta steget. Tänker våga hoppa. Jag TÄNKER våga. NU eller aldrig.

Livet är verkligen för kort. För kort för att springa omkring som en jävla idiot och sträva efter något som aldrig kommer att bli verklighet. Nu är det jag som HOPPAR. Utan fallskärm...

Tänker på henne, min gullrumpa

2006-08-25T00:53:00.000+02:00

Kom hem ikväll, efter en ganska härlig dag. Kände för första gången på ett bra tag att jag mår ganska bra. Och så idag får jag ett sms, från min bästa vän. Hennes far har gått bort igår. Själv är hon i Spanien med sin lilla familj. En semester som hon så jävla väl behövde. En vecka, bort från alla åtaganden och "måsten". Och jag kan nu inte sluta gråta. För hennes skull. För hennes skull. Min lilla lilla goa gullrumpa.

Otroligt roligt.

2006-08-18T00:56:00.000+02:00

Var inne på en blogg idag på Nyligen.se. Det var en tjej som hette Fotbollsfrun, tror jag. Kan inte länka, vet ej hur man gör. Värdelös e jag... Any way. Denna kvinna var så himla kul. Jag har inte skrattat så mycket sen jag vet ej när. Vi hade inte så mycket gemensamt egentligen, förutom humorn då. Hon var 2-barnsmor (inte jag). Hon var extremt miljömedveten (jag lite, men inte så mycket). Hon gillade dessutom krönikören Linda Skugge (definitivt inte jag). Men ack, så jävla kul hon skrev. Oavsett om vad hon skrev. Jag skrattade högt för mig själv flera gånger. Satt som en galning och läste igenom alla hennes blogginlägg, och det tog en stund, vill jag lova. Men det var det värt. Jag vill nog bara säga att jag e otroligt glad att jag har hittat detta sätt att skriva och också läsa om människors liv och öden. Ett, för mig helt nytt sätt att få ur mig mina tankar, men att också ta till mig andras tankar och funderingar över livets oändliga äventyr. Det är ju det det handlar om. Men det är inte alltid man tar sig tid att lyssna. Det är mycket enklare att läsa. Och att skriva. Faktiskt. Man blir inte avbruten och man kan inte avbryta. Perfekt.

Nu e det läggdags för en gammal kvinna som mig.

Natti natti, och suss så gott

Passa dig...

2006-08-18T00:09:00.000+02:00

Ja. Och nu har jag varit där. Och inte fan blev jag gladare av det. För det första så ställde jag bilen utanför. På vad jag trodde var en helt okey parkeringsplats. Men nej, njet, no no. Fick naturligtvis P-böter på 200 spänn. Tackar. Sedan kostade passet 400:-. Jo hej du. Och fotot som hon tog. Hon som stod där innanför luckan och talade om för mig hur jag skulle stå och hur jag skulle titta o.s.v. Och när jag då tittade på resultatet... Vad ska man säga. Ja, man e ju inte snyggare än så... Och hon säger svävande - ja, du vet dom här apparaterna. Det blir ju så här. Och så fråga hon om jag ville ta ett nytt foto, och mesig som man är så säger man -nej, det behövs inte.

Jag har nu på grund av att jag gift mig varit tvungen att fixa nytt pass. Inte för att tiden gått ut på det gamla jag hade. No no, utan för att jag har lagt till ett efternamn. Det kostade 400:- plus 200:- som jag fick i fucking P-böter utanför. Med andra ord 600:- kronor för att få ett nytt pass, där jag ser än värre ut än vad jag gjorde på mitt förra. Thank you very much. Ska det verkligen behöva vara på detta vis?

Sur, sur, sur e jag.

Morgonstund.

2006-08-17T09:58:00.000+02:00

Är ledig idag. Hääärligt. Fast det är ju några saker som jag måste ordna med då´rå. Efter det att jag druckit mitt goa morgonkaffe och snurrat lite i bloggvärlden. Då ska jag åka ut och fixa ett nytt pass. Insåg att det var en bra grej med tanke på att jag åker utomlands om mindre än en månad. Och jag har ju bytt efternamn. Eller rättare sagt lagt till ett namn, när jag gifte mig med min darling. Måste även fixa nytt körkort. Det värsta med det är att man måste fotograferas. Huvaligen. Men det är bara att smila och se glad ut. Eller som i mitt fall se ut som en psykpatient på rymmen. Finns det NÅGON som är nöjd med hur dom ser ut på sina pass eller körkort? Jag har aldrig mött någon som stolt visar fram sin ID-handling och pekar på sitt kort och säger -snygg va?
Snarare är det så att man skickar runt sina ID-kort på fester och så skrattar man åt varandras foton som fan. För några dagar sedan så var jag nere på puben. Då satt vi ett gäng tjejer och kacklade. Då kom ämnet upp, för jag hade precis bevistat en sån där fruktansvärd fotoautomat och hade med mig bilderna från den. När jag visade dom för tjejerna så höll dom på att garva ihjäl sig. Och sedan visade vi varandra våra ID-kort och vi skrattade så vi tjöt. Skitkul faktiskt.
Den ena värre än den andra, och kommentarer som: och vart tog du vägen? och varifrån kom den blonda polska bruden?

Ja, jag säger då det.

Nu ska jag hoppa in i nederbörden (duschen) och sedan försöka få till fejset, någorlunda i alla fall. Nu för tiden måste man ju plåtas på plats när man ska fixa pass. Nya regler. Typiskt. I en fotoautomat kan man ju i alla fall ta om bilderna om man inte är nöjd... Nåja. Det får bli som det blir. Det kanske blir ett nytt foto att visa upp för tjejerna och så kan vi skratta lite. Ett skratt förlänger livet, heter det ju... Jo tack.

Tittar på gamla foton...

2006-08-12T16:27:00.000+02:00

Håller på och rensar i vanlig ordning. Har visst hamnat i någon slags besatthet av att göra mig av med gammalt skit. Vet ej vad det står för, bara att jag känner att jag vill röja upp i röran och få mer plats.
Hamnade i alla fall på vardagsrumsgolvet där jag började titta på gamla fotografier. Eller kanske inte så jättegamla utan bara med några år på nacken. Där var foton från den tiden då jag och min man precis hade träffats. Jag satt och log och mindes hur härligt det var att vara nykär. Blev också lite ledsen när jag tänker på hur kort den perioden faktiskt är. När man är sådär pirrigt, lyckligt berusad av sin partner. När det räcker med ett enda ögonkast för att få en att skina som en sol. Och när man inte kan få nog av att bara vidröra varandra i princip hela tiden. Då man känner sig som världens vackraste kvinna. Gud vad jag skulle vilja känna så just idag. Kanske för att jag känner mig extra ful och fet just idag. Och kanske för att jag vägde ca 8 kg mindre på dom här fotografierna...
Det är svårt att känna sig älskad när man inte tycker om sig själv. Som t ex när alla tyckte att jag var så fin på mitt bröllop nyligen. Jag kan verkligen inte ta till mig det. Tycker själv att jag ser ut som en tjock gammal tant som står bredvid en ung vacker pojke.

Jag vet att det låter som att jag kanske borde ta och gå på någon kurs i bra självkänsla. Och det kanske jag borde ta och göra också. Faktiskt. Eller så kan jag rycka upp mig själv i kragen och göra någonting åt min övervikt. Jag vet att jag skrivit om detta ämne tidigare och för att vara helt ärlig så är det nog inte sista gången jag gnäller av mig om just detta.. Och just idag som sagt, så känner jag mig inge vidare.
Kanske det är så att jag och min man varit lite snåla mot varandra den sista tiden på att visa uppskattning. Han står ju i begrepp att öppna en ny sushibar och har mer eller mindre bott i den nya lokalen som var i stort behov av upprustning. Med andra ord så är han helt slut när han är hemma. Och det är verkligen inget jag lastar honom för. Och så jag å min sida, som stretar på i min affär, som jag helt ärligt inte vet om jag kommer att ha kvar så länge till. Och så går dagarna och veckorna...
Vi skulle behöva komma bort min man och jag. Åka någonstans och bara kramas, hela tiden. (Då kanske man rent av går ner ett par kg, haha).

Det får bli nästa projekt. Först uppröjning hemma och sedan en weekend med maken på något trevligt ställe, med bra roomservice, då jag tänker se till att vi inte ens kommer att lämna sängen...

Glöm inte bort att visa varandra uppskattning. Inte ta varandra för givet. Inte låta vardagen ta över helt. Det har jag gjort nu ett tag men nu får det vara slut med det.

Känner mig redan lite bättre faktiskt.

Kram

Nä, nu e det jag som kliver ut ur garderoben..

2006-08-11T23:03:00.000+02:00

Det har gått en vecka sedan pridefestivalen härjade på gator och torg. Under den veckan har jag hört många kommentarer, läst många artiklar, hört olika åsikter av vänner och bekanta. Även varit inne på olika bloggar och läst om denna tilldragelse.
Jag säger bara: URSÄKTA MIG!!! Jag VET att jag kommer att få på skallen nu så du bara HÖR vad jag säger. Men jag kan verkligen inte hålla käften på mig längre. Denna festival, detta karnevaltåg som tågar fram genom stan. I ALL jävla ära förvisso. MEN, och det finns ett jättestort MEN i just detta. I just DETTA land och i just detta nu, så har jag så förbannat svårt att förstå hela jävla grejen. Vi har politiker som är patetiska och håller sina käcka jävla tal om jämlikhet. Oavsett kön, religion, ras eller sexualitet. Ja vad fan då, det är ju valår för helvete.

Var just nyss inne på en blogg där det skrevs om terroristattacker, fattigdom, krig och elände. Då kan jag ju faktiskt storkna ännu mer på våra futtiga, fjantiga demonstrationer. Nu måste jag också få förklara mig lite. Är definitivt inte inskränkt så till vida att jag inte gillar homosexuella eller transexuella eller whatever. Jag har många vänner som är homosexuella, bisexuella och även vissa som gillar att klä sig i strumpebandshållare (och då pratar vi inte om tjejkompisar). Jag HAR verkligen inga problem med det. Tvärtom. Jag älskar människor. MÄNNISKOR. Oavsett vem fan dom gillar att knulla med. Vad jag bara inte kan få in i min feta skalle är varför man i detta land, där dom allra flesta faktiskt inte har problem med oliktänkande, har problem på detta sätt. Det finns länder där man stenar människor som är avvikande, t ex homosexuella. I detta land kan jag inte förstå vad problemet ligger i. Jag vet att det förekommer hatbrott. Det är inte okey. Vad jag inte fattar är hur denna parad ska få bukt på just detta eller över huvud taget. Det kommer alltid att finnas människor som inte tycker som jag tycker. Jag kommer alltid att möta människor med en annan åsikt än just min jävla åsikt. Jag har inte problem med det heller. Tvärtom. För helvete. Hur trist vore inte livet om alla jävlar tyckte och tänkte och såg ut precis som alla andra.

För att återgå till det jag EGENTLIGEN vill säga. Utan krusiduller och en massa olika bortförklaringar. VI som bor i just DETTA land. Vi borde nog ibland stanna upp och verkligen inse hur jävla bra vi har det. Jag kan ibland, bl a efter att ha varit utomlands (och då talar vi inte om att jag har rest till otroligt fattiga länder) bara känna när jag kommer hem att: guuud vad vi har det bra här. Vi lever i ett land där dom flesta av oss har otroligt hög standard. Jag själv bor i en hyresrätt där allt är helt okey. Standardmässigt alltså. Om tvättmaskinen i tvättstugan går sönder så ringer jag ett samtal, och så kommer någon och fixar problemet. På nolltid. Och då talar vi om fucking lyxproblem.

Det känns som att jag blir tvungen att runda av här för annars kan jag nog fortsätta denna monolog till döddagar. Och då finns det risk för att den som läser detta har storknat för länge sedan, och inte hör vad det är jag vill säga.

Känner bara att det finns så otroligt mycket orättvisor här i världen. Betydligt större än våra små fjantiga som vi har i detta land. Jag säger också: låt pridefestivalen leva vidare. Men jag ser det inte som en stor jävla grej. Faktiskt inte. Snarare som om jag och mina närmsta vänner drog ut på stan och hade kul. Behöver inte köra något jätterace för det. Det behöver inte stå i media. Det behöver inte basuneras ut så in i helvete. Jag behöver inte se mig själv på löpsedlar för att inse att jag finns till, eller att jag är betydelsefull. Jag vet att jag duger ändå.

Go´natt alla människobarn. Ni är lika härliga vem ni än må vara.

Föräldrar, för- och nackdelar...

2006-08-09T00:54:00.000+02:00

Vi föds ju alla med föräldrar... Vissa av oss är lyckliga att ha våra föräldrar till just vad dom är. D v s dom som tar hand om oss och vill oss väl. Dom som lever lyckliga ihop i alla sina dagar och finns till för oss när vi behöver dom. Sedan finns det föräldrar som inte lever ihop i alla sina dagar och som definitivt inte finns till för oss (barn) när vi behöver dom.
Min mans föräldrar lever ihop. Dom har varit gifta sedan urminnes tider och varje gång jag möter dom så kan jag bli alldeles förbryllad över hur lyckliga dom verkar vara med varandra.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 4 år. Dom passade (kan jag se idag) inte ihop. Som natt och dag faktiskt. Mamma, jordnära realist. Pappa, musiker och drömmande. Ingen bra kombination.
Men var för sig, kan jag verkligen uppskatta deras naturer. Jag känner att jag fått lite av vardera.
Men jag fasar för den dag då mamma eller pappa blir sjuka. Då man ska kliva in och fatta beslut och vara "förälder" åt sina föräldrar. Min allra bästa vän lever lite så just nu. Hennes pappa mår inte alltför bra och hon blir verkligen lidande av det. Jag, som objektiv, kan se att hon gör allt för att hennes pappa ska ha det bra. Men tyvärr är han så dålig att han inte kan se vad hon gör för honom. Detta gör mig så ledsen. Mest för hennes skull, men även för hans. Att han inte kan uppskatta allt hon gör för honom. Om han bara kunde förstå hur mycket hon anstränger sig för att vara honom till lags så skulle han skatta sig lycklig. Lycklig över att ha en sådan otroligt fin dotter.
Det värsta är att han är så "förvirrad" att han nog aldrig kommer att inse det. Jag bara hoppas att HON vet att hon gör så gott hon kan och kan leva ett liv med gott samvete över att hon faktiskt ansträngt sig så mycket hon kunnat. Att hon aldrig behöver fråga sig om hon kunde gjort annorlunda. Jag VET att hon inte kan det. Jag VET att hon gör sitt absolut bästa. Varför jag vet det är för att hon skulle aldrig kunna göra mindre.

Tänk om han bara visste.

Min mamma och pappa lever ett gott liv. Var och en för sig. Det är jag tacksam för. Jag hoppas att, när den dagen kommer då dom inte kan ta hand om sig själva, att jag (och mina syskon) kan hjälpas åt. Jag hoppas också att dom, mina föräldrar, kan uppskatta att vi gör vad vi kan för att dom ska ha det så bra som det någonsin går. Mer kan ju ingen begära... Inte ens våra föräldrar.

Håll ut min lilla gullrumpa. Du e bäst.

Polare å sånt..

2006-08-08T23:39:00.000+02:00

Idag är det andra dagen som jag jobbar. Och åååhhh, vad det suger! Har suttit och varit duktig med diverse pappersarbete som jag legat efter med. Ni vet, sånt där som man gärna skjuter upp. Länge och väl.
Men snart, d v s imorgon, så är jag faktiskt ikapp. Hur bra är inte det? Jag skulle vilja säga: hur bra som helst!
I dag har jag, efter jobbet, suttit med en vän som verkligen behöver min uppmärksamhet. En vän som jag negligerat alltför länge. En vän som kräver det där lilla extra som det inte alltid är så lätt att dela med sig av. Jag pratar om medmänsklighet. Vadå? kanske ni frågar er.. Då säger jag bara MEDMÄNSKLIGHET. Det är ett ord som låter himla fint. Som inte låter svårt. Att ge, menar jag. MEN, betänk att man är trött som fan. Betänk att man känner att man inte har NÅGOT att ge. Man kanske känner att man bara vill vara för sig själv och inte prata med någon.
Alls. Man kanske känner att man faktiskt har gett allt man kan, bara i sitt arbete. Eller bara i sin relation hemma. Jag menar till sin man, som jag negligerat alltför länge...
Bara tänk, att man ger och ger och ger...
Jag VET. Att ge är också att ta. Att TA. Jag har en vän som är bra på att ge. En enda vän. Min äldsta och bästa vän. Hon lyssnar på mitt gnatande jämt och ständigt. Frågan är bara om HON tycker att JAG ger henne lika mycket. Det är något som jag ofta tänker på. Jag kan bara hoppas att hon tycker att hon får lika mycket av mig som jag tycker att hon ger mig. Det är väl det som man har vänner för. Att GE och att TA. Jag hoppas att hon tycker att hon får ut lika mycket av vår vänskap som jag får av henne. Min lilla gullrumpa. Om du läser det här så ska du bara veta att jag verkligen uppskattar dig. Du har alltid, och kommer alltid att vara min absolut bästa vän.
Jag kan nästan gråta när jag tänker på hur mycket du betyder för mig. Jag vet att vi har haft stunder då vi haft dålig kontakt med varandra. Men för mig kommer du ALLTID att vara den bästa vän jag någonsin haft. Ett liv utan dig vore inte något värt.
Ja. Detta blev nästan en toksnyfthistoria. Men jag menar verkligen vartenda jävla ord jag skrivit.
Om jag nu stämmer ut i sång och sjunger: Du e den ende... Nej förlåt! Den var ju riktad till en man.
Men om jag fick göra om den så skulle jag sjunga: Du e den ende som får mig att skratta. Din humor, ditt omdömde få mig att fatta. Och därför jag ser dig nu, blott du mig ger en enda liten stund, jag är din. Alltid...

Puss, du min lilla darling

Sista semesterdagen...

2006-08-06T12:30:00.000+02:00

Jaha. Det var det det. Semestern är slut för denna gång. Har bara varit ledig i en vecka men ändå. Ska vara ledig i två veckor i september då jag ska åka till Spanien med min mor och min moster. Men det känns som att det är jääättelångt dit. Vill vara ledig redan nu. Helst hela tiden. Gud vad osugen jag är på att jobba. Stå i denna varma butik och försöka vara trevlig när man helst vill säga -ska du handla eller inte? annars är dörren där. Hej då.
Men det gör man ju inte så klart. Man biter ihop och ler och försöker hjälpa till så gott man nu kan.

Nåja. Idag ska jag bara göra precis vad jag känner för. Min man jobbar så jag är ensam och behöver inte vara ett dugg trevlig. Fan vad skönt!

IKEA i all ära...

2006-08-05T12:40:00.000+02:00

Igår raggade jag med mig en väninna och åkte till IKEA. Solen skiner och det är fredag mitt på dagen. Tänkte att SÅ himla mycket folk kan det ju rimligen inte vara där då. ELLER HUR? Jag var verkligen tvungen att åka dit för att byta en sak. Och det hade jag som vanligt skjutit upp till sista minuten. Hade alltså inget val. Men vad jag inte kan få in i min stora skalle är hur i helvete man åker till IKEA mitt i sommaren när solen skiner och man borde ta sina barn och åka till Skansen eller vad som helst. Kan ju inte vara så att alla hade något tvunget ärende dit. Det verkar som om folk ser det som en trevlig dagsutflykt. Både jag och min väninna gick och surnade till mer och mer för var minut som gick. Ungar till höger och vänster som skrek i kapp. Så jävla högt och skärande så att jag tror att jag har fått tinnitus på kuppen. Och föräldrar som gick som lobotomerade och totalt avskärmade från att deras barn höll på att skrika lungorna ur sig. Det måste ju vara på gränsen till tortyr för barnen att vara på IKEA. Inte fan tycker dom att det är roligt att titta på nya salladsbestick eller prova soffan Vreta.

Anyway. Vi gjorde våra ärenden och försökte andas lugnt och fint och inte ryckas med i den allmänna hysterin. Det lyckades sådär. Jag hade, när vi efter mångt och mycket kom ut från the hellhole en sån sprängande huvudvärk att ögonen hotade att tränga ut ur sina hålor. Då åkte vi till Mc Donalds en bit därifrån. Köpte varsin hamburgare och en Cola och satte oss i skuggan i bilen och åt. Under absolut tystnad kan jag säga. Det kändes nästan som att sitta i ett vakuum efter ljudnivån på IKEA.

Efter ett tag kändes det som att man kunde andas igen. Åkte hem med mina inköp och skruvade ihop det ena och det andra. Sedan lämnade jag min man som var helt slut efter en hård arbetsvecka och gick ner på lokalpuben. Där beställde jag fort som fan in en stor starköl, och efter tredje klunken så kände jag hur axlarna sjönk ner i sin normala position. PUST!

Det kommer att dröja väldigt länge innan jag åker till IKEA igen. Var så säker.

Skål... eller nåt.

Drömmen om den ultimata soffan...

2006-08-03T22:58:00.000+02:00

Har suttit på nätet nu i ett par timmar och varit inne på olika sidor och tittat efter en soffa. IKEA, MIO, Asko, Stalands möbler och så favoriten då, Natuzzi.
Där finns en soffa som jag kan dö för. Nästan. Den är så snygg att det gör ont. Precis en sådan soffa som både jag och min man vill ha. Naturligtvis så står det inte något pris utsatt på den och då kan man ju genast bli misstänksam. Förmodligen kostar den 30.000 kr eller något liknande. Vi är faktiskt inne på att köpa en skinnsoffa. Inte en sån där ful 80-talsmodell, utan en fluffig, STOR jävla soffa med shaeslong (förmodligen felstavat). Min man kallar det för kalsongsoffa... Nåja. Den här otroligt vackra saken är både stor och fluffig OCH har kalsong. VILL HA!!! I morgon så ska jag banne mig ringa till en av deras återförsäljare och fråga vad den kostar. Tänker inte sätta mig och åka dit för att klämma och provsitta den utan att fråga vad den kostar. Det kan sluta med personlig konkurs. Jag kan bli totalt radiostyrd när jag blir kär i något... Helt livsfarligt. Tur att jag har min make som är betydligt mer ekonomisk än vad jag är.

Nåja. Om denna drömsoffa inte kostar mer än 20.000 kr så vete tusan om vi inte slår till. Man kan ju ta den på avbetalning, räntefritt...
Eller så kan man åka till IKEA och köpa den soffa som vi sneglat lite på och som inte kostar mer än 10.000 kr. Sedan att den numera ter sig som en skitful soffa (om man jämför, och det gör man ju tyvärr) så får man kanske ändå inse att den är helt okey och betydligt mer realistisk för vår ekonomi... Suck. Varför kan man inte ha ofantligt mycket pengar? Kanske för att vi är två småföretagare som stretar som två möss i ett sånt där springhjul, och ändå är det tufft att få ihop det.
Nu i helgen är det storvinstchans på travet. Tror faktiskt att jag ska köpa en sån där Harry Boy och hålla tummarna och alla andra fingrar också på att vi KANSKE vinner storkovan. Man vet ju aldrig... Jag sitter ofta och drömmer om vad jag skulle göra om jag vann grymt mycket pengar. Det är ju helt puckat med tanke på att jag aldrig spelar på något. Om man inte satsar så kan man ju definitivt inte vinna något.
Men om jag vinner storkovan nu då vet jag precis vad jag ska göra, det första jag gör. Åka till Natuzzi och köpa kalsongsoffan. Så du bara HÖR vad jag säger!

Håll en tumme eller två för mig nu. Schyssta...

Kräkfobi

2006-08-03T13:50:00.000+02:00

Var just inne på min gullrumpas blogg. Där berättar hon om en kräkepidemi som väntas bryta ut i september. Både hon och jag lider av grav kräkfobi. Har gjort sedan jag var liten. Om jag så hör talas om någon som har haft spysjuka så får jag stora skälvan. Pratade precis med en väninna som sedan tidigt i morse har spytt och haft sig. Det är nästan så att jag måste lägga på luren när jag hör sådant. Som om det skulle smitta via telefon... Bläh!
Till saken hör att jag ALDRIG kräks. Jag har under hela mitt liv bara spytt 3 ggr. Har varit magsjuk vid några tillfällen men då ligger jag som en stel pinne i sängen och sväljer och vägrar röra mig tills det går över. Nu var det många år sedan och jag tror faktiskt inte ens att jag har några kräkreflexer kvar. Det sägs ju vara 20% av Sveriges befolkning som är immuna mot kräksjuka. Jag tror faktiskt att jag är en av dom. Men man kan aldrig vara riktigt säker... Men däremot kan man göra allt för att slippa smitta. Den här väninnan jag pratade med för en liten stund sade att hon mådde mycket bättre nu och undrade om vi inte kunde ses i morgon. Ta en fika ihop eller något. Jag började genast med tusen bortförklaringar till att jag nog kommer att vara väldigt upptagen den närmaste månaden eller så... Nästan i alla fall. No WAY att jag tänker fika med henne imorgon. Hon har dessutom två små barn och vem säger att inte dom blir smittade. Då har hon MASSOR med kräkbakterier på sig. HUVALIGEN!
Inte nog med kräksjuka.
Dålig mat är jag också livrädd för. Om jag hittar något i kylskåpet där Bäst före-datum är passerat med 5 minuter så åker det i soporna direkt. Och nu när det är rötmånad... Jag kan verkligen mala sönder mig om detta.
En annan sak som jag är LIVRÄDD för är getingar. Av någon outgrundlig anledning så inbillar jag mig att jag är allergisk mot getingar. HELT obefogat kan jag tillägga. Har balkongdörren öppen och för en liten stund sedan så slank en liten geting in i lägenheten. I stället för att ta en tidning och smacka ihjäl aset så springer jag hysterisk ut i köket och smäller igen köksdörren. Sedan står jag där och hyperventilerar och har verkligen inte en aning om vart getingjäveln tog vägen. Är den fortfarande inne, eller har den flugit ut igen. Efter en kvart så vågar jag glänta på dörren. Smyger ut i hallen och vardagsrummet som en kriminalare som smyger runt väggarna på jakt efter en galen mördare. Sedan trodde jag att allt var lugnt. Hittade inte den vedervärdiga getingen någonstans. Pustade ut och gick på toaletten för att kissa. När jag sitter där i godan ro så ser jag plötsligt den satans getingen vid lampan ovanför handfatet. Det är nära att jag pissar ner hela golvet, men som tur är så har jag lite knipmuskler. Men nu var jag faktiskt modig och tog DN och smackade sönder den jäveln. När jag dödar en geting så smackar jag inte bara till den EN gång. Jag beter mig som en galen mördare som slår och slår tills det bara är en blöt fläck kvar av getingen. Då först kan jag andas igen, och så känner jag mig nästan euforisk.

Är det någon som tycker att jag borde söka hjälp för detta beteende? Eller i alla fall gå till doktorn och ta reda på om jag faktiskt ÄR allergisk mot getingar? Ja, det vore kanske ingen dum idé.

Men detta med fobier. Jag tror att dom flesta har någon form av fobi. Jag jobbade ihop med en tjej som hade sådan otrolig ormfobi att hon inte ens klarade av att dammsuga då hon tyckte att slangen såg ut som en orm... När bör man söka hjälp liksom. Jag tycker att om fobin gör att man inte kan leva ett normalt liv, utan begränsar en så att man inte gör saker som man verligen vill.

Ännu så länge sitter jag på uteserveringar och dricker öl fast det ibland vimlar av getingar. Även fast jag skriker och fäktar med armarna som en väderkvarn om någon kommer för nära mig. Men jag låter dom inte driva mig till att inte njuta av en pilsner i goda vänners lag. Så DET så.

Men detta med kräks alltså... Det går bara bort!

Pusseluss

Uttråkad

2006-08-03T12:14:00.000+02:00

Idag är en sådan där dag då man undrar varför man gick ur sängen över huvud taget. Vädret är skit. Städade gjorde jag igår. Inget shoppa heller för det har jag lovat. Både mig själv och min man... Känner mig inte ett dugg kreativ heller. Annars kunde man ha tillverkat lite smycken. Har ingen ro att läsa och ingen lust att glo på TV.
Kan faktiskt inte komma på en enda jävla grej som jag känner för att göra. Fy vad trååååkigt. Man kanske skulle köra det där käcka yoga-programmet som jag har på dvd. Då kanske man blir lugn i själen och i kroppen. Nää. E skeptisk. Och nu började det ösregna också. Jag tror ta mig fan att jag ska gå ut och gå i regnet. Kunde kanske kännas uppfriskande. Jag får med jämna mellanrum såna vallningar (klimakteriebesvär) att jag skulle kunna stoppa huvudet under iskallt vatten tills jag inte står ut. Då kan man ju lika gärna gå ut i ösregnet. Ja, så får det bli. Ut i friska luften och promenera. Synd att jag inte har en hund...

Hur gnällig får man lov att bli egentligen?
Hur gnällig som helst verkar det som...

Suck

Johnny boy...

2006-07-31T13:35:00.000+02:00

Jag säger det för femtioelfte gången. Johnny Depp... suck.
Såg senast en film med denne gudabegåvade vackra man, där han spelade adelsman med syfilis. I början av filmen satt jag och min gullrumpa och suckade ikapp. Det bjöds på kärleksscener med djupa kyssar och passionerad sex. Det ser man ju annars sällan. Denna man brukar ju inte spela sådana roller alltför ofta. Däremot alltför sällan i mitt tycke. Han har ju för vana att ta lite udda karaktärsroller. Vilket han är väldigt bra på också. Och även i denna film så förvandlades han från urläcker, långhårig skönhet till att se ut som om han var besatt av djävulen. Det var ju denna syfilis då som gjorde honom till ett monster. Men jag tror att det var därför han tog rollen. Han kan liksom inte bara vara snygg. Och tur är väl kanske det. Men jag hade inte något emot att se honom kyssas lite i denna film. Jag hade inte haft något emot att vara hans motspelerska heller ska jag villigt erkänna. Kyssa Johnny Depp och sedan dö... Och detta säger jag som är nygift och älskar min man över allt annat. Fy på sig! Men jag vet att min man också har en favoritskådespelerska... Hon är dessutom svensk. Jag tror inte att han skulle ha något emot att kyssa henne heller... Som tur är så är ju den risken väldigt liten, om inte obefintlig. Så är det. Man kan ju få drömma lite, även fast man är nygift.
Det finns vissa par där svartsjukan inte visar några gränser. Jag och min man kan båda sitta framför TV:n och spontant säga : gud vilken vacker kvinna/man. Det tycker jag är härligt. Att man har den självkänslan att man kan bjuda på det utan att känna sig hotad personligen. Sedan behöver det ju inte gå till överdrift för det... Skulle ju inte uppskatta att ha en man som sitter och dreglar och säger saker som : henne skulle man ju inte säga nej till, hö hö hö.
LITE respekt skadar ju inte. Men det finns vissa undantag. Johnny Depp är ett av dom... Om han skulle ringa på min dörr då vete fan... Fast OM Johnny skulle ringa på min dörr så skulle jag förmodligen svimma på fläcken så det blev nog inget kyssande av i alla fall....
Men det är tur att man får drömma lite ändå. Vad vore livet annars? Tråkigt tycker i alla fall jag.

Nu är det nog dags att sätta lite fart. Man kan ju inte BARA sitta och dagdrömma.
Tjillevippen.

Ont i HELA kroppen...

2006-07-31T11:22:00.000+02:00

Igår kom vi hem från en minisemester i Dalarna. Åkte i fredags upp till Dalarna till ett par goa vänner. Vi for på min mans monstermotorcykel. Han har en sådan där jättemaskin som går i princip hur fort som helst. Fast inte när jag sitter bakpå... Går den över 150 km i timmen så känns det nämligen som om mitt huvud är på väg att lossna. Det är ingen skön känsla... Dessutom sitter jag som en märla då bönpallen sitter högre upp än förarpallen. Man sitter som en liten groda, och det går jättebra i ca en halvtimme. Sedan börjar man skruva på sig. Rumpan somnar och benen domnar och man får nästan kramp i höfterna. Men faktum är att jag tycker att det är värt det onda. Jag äääälskar att åka motorcykel. Alla dofter och intryck. Och så känslan när det går undan.. Är aldrig rädd när jag åker med min man. Han kör faktiskt väldigt säkert och gör inga idiotomkörningar och sådant. Sedan att vi får stanna rätt ofta så att jag får sträcka på mig, det får han ta.
Igår när vi åkte hem så körde vi dock nästan i ett streck. Vi ville båda komma hem fort. Och det känns i kroppen idag... Aj aj aj. Jag är 10 år äldre än min man och det är både för- och nackdelar med det... Han fattar inte alltid att jag inte är i samma vigör som en ung liten ärta. Tycker nog att jag är rätt schåpig ibland. Jag å min sida tycker att jag biter ihop rätt ofta. Det får man lov att göra när man väljer en ung man, och jag vill ju fortfarande göra saker som ibland är krävande för min kropp men som jag tycker gör gott i själen... Som att åka motorcykel fort. Den frihetskänslan toppar värken i kroppen flera gånger om. Än så länge i alla fall. Men jag har lagt in ett önskemål om att köpa en ny hoj som är lite sittvänligare. Vi får väl se om han nappar på det. I så fall kan jag åka land och rike runt. Om och om igen.
Men nu är vi hemma igen i helt skick, nästan. Nu ska jag be min man om en liten ryggmassage. Det får han banne mig ställa upp på...

Tur att jag har semester en vecka. Så att jag slipper gå omkring som en ledbruten gammal gumma i min butik.
Tjolahopp! Aj, aj, aj...

Guuud så fiint

2006-07-22T13:07:00.000+02:00

Vi håller på att renovera i vårt kök. Det har tagit sin tid vill jag lova. Men nu börjar man se slutresultatet. Vi sätter nu, eller rättare sagt min man sätter nu mosaik på väggen ovanför spisen och diskbänken. Jag hjälper till att klippa till lagom stora bitar och kommer med jämna mellanrum med glada tillrop. Såsom -guuud så fiiint det blir älskling! och -du är så himla duktig min lilla handyman.
Det är faktiskt sant. Han ÄR väldigt händig min lilla gubbe. Det kan jag inte säga ofta nog. Och varje gång jag säger det så flinar han glatt som en liten hundvalp.
Vi började i höstas med att riva en vägg mellan köket och ett litet angränsande rum så att vi nu har ett stort kök. Sedan har vi bytt ut hela inredningen och lagt nytt golv. Vilket lyft! Sitter numera oftare i köket än någon annanstans. Man trivs där. Även fast det har tagit tid. Vi jobbar ju båda ganska mycket. Man har levt i slipdamm och elände men nu är det snart klart. Värt vartenda öre det har kostat. När det är klart ska vi bjuda in våra vänner på champagne och fira.

Sedan är det dags att gå loss på badrummet...
Fast jag ligger lite lågt med att påpeka det för min lilla gubbe...

Operation STOR-röj

2006-07-20T16:03:00.000+02:00

Vad göra på semestern, när det e lite halvtaskigt väder och man inte har lust att gå ut?
Jo, man börjar rensa i garderoberna!
Med eld i baken sliter man glatt ut allt som ligger och även hänger i garderoberna. Det går relativt fort. Man kastar det man inte vill ha längre i en hög, det som man använder sällan i en hög och de kläder man gillar mycket i en hög. Det går inte lika fort. Man provar vartannat plagg och speglar sig, kliar sig i huvudet och tänker -kommer jag att ha den här på mig igen, verkligen alltså... När man knappt har kommit halvvägs genom BERGET av kläder så är man helt slut. Och det är då man undrar varför man började med detta projekt. Varje gång är det likadant. Så nu var jag tvungen att ta en paus och fly från sovrummet som för tillfället ser ut som Jerusalems förstörelse.
Jag kör en sån här rensning åtminstone 2 ggr per år och varje gång förundras jag över hur jävla mycket kläder jag har. Det är nästan perverst. Vad kommer dom ifrån? Jag är väl medveten om att jag gillar att shoppa, men herregud alltså... Om man tänker på hur mycket pengar som ligger i detta berg av kläder så kan man nästan få hicka. Och när man då tänker på hur många gånger man använt plaggen då börjar man fundera på om man måste lägga in sig på ett hem och få skallen ordentligt genomgången. Vad är det som fattas mig?
Igår skrev jag ju om att det är dags att börja banta. Det är nog även dags att sätta svångrem på plånboken. Nu är det köpstopp! Inte en trosa till ens. Får ju knappt in ett frimärke i garderoben som det redan är.
Nej nu får det vara nog sörrö.
Jaha, då var det bara att återvända till kaoset. Vika ihop allt jättefint och resten ner i en stor sopsäck. Köra iväg med det till Myrorna eller nåt så att samvetet får lite ro i alla fall...

Hej och hå.

Bantning pågår.

2006-07-18T13:19:00.000+02:00

Jorå, det är säkert.
Var just nu inne på en blog "Source". Han har lyckats gå ner 8 kg på ett par veckor. Bara SÅ himla duktigt gjort tycker jag. Blev jätteinspirerad av honom. Kan han så kan ta mig fan jag också. Nu e det allvar!
Jag gifte mig i mitten på juni, och innan dess hade jag bestämt mig för att gå ner i vikt. Ca 5 kg. Jag skulle minsann bli en liten smärt brud. Istället lyckades jag gå upp 2 kg. All nervositet och hets inför bröllopet gjorde att jag åt mer än någonsin. Det var nästan tur att jag kom i bröllopsstassen. Och nu när jag tittar på bröllopsfotografierna så kan jag nästan börja gråta. Alla säger att jag var så himla fin, men det enda jag ser på korten är en gigantisk dubbelhaka och en mage som kan få en att tro att jag är i 5:e månaden, minst.

Men NU finns det inte längre något att vara nervös inför. Det finns inte längre några dåliga ursäkter som håller. Nu bara SKA jag gå ner i vikt. Inte för någon annans skull utan för MIN skull.
Jag har alltid varit en liten skit. När jag var 33 år så vägde jag 50 kg. Det är ca 15 år sedan. Idag väger jag 64 kg. Och då ska tilläggas att jag är en kort människa. 1,56 för att vara exakt. Det kanske inte är någon stor övervikt jag har att släpa på, men för mig som ALLTID varit liten och smärt är det på tok för mycket. JAG trivs inte med mig själv helt enkelt. Min man är ju av den åsikten att han gillar att jag är "mullig". För ett par år sedan lyckades jag faktiskt gå ner några kilo. I samma veva åkte jag bort i 14 dagar och gick då ner lite till. När jag sedan kom hem sade min man -har du lämnat magen kvar i Spanien? Nu får det räcka, annars har jag snart ingen kvar att krama.
Men jag VET att han tyckte att jag var jättefin då. Jag VET att han tycker att jag är jättefin nu också. Med andra ord så tycker han faktiskt om mig oavsett min vikt.
Men som sagt, JAG trivs inte med hur jag ser ut och då får man ta tag i det. Så nu ska jag sätta på mig promenadskorna och ge mig ut på en runda. Och sedan ska jag göra mig en god grekisk sallad att mumsa på. Så det så.

Hej hå, hej hå, vi nu ska ut och gå...

Mot Sherwood-skogen...

2006-07-11T09:57:00.000+02:00

Idag bär det av till landet. Ut till stugan på Vindö. Där tänker jag vara hela veckan, eller tills jag får lappsjuka. Det tar bara 45 minuter att åka dit så tröttnar man är det bara att åka hem igen. Till civilisationen. Där ute är det nämligen inte en kotte i närheten. 55 000 m2 havstomt. Ligga på flata klipphällar och sola näck om man känner för det. Nu känner inte jag så mycket för det för det är nämligen så att han som vi hyr detta paradis av, han bor i närheten och han är dessutom fågelskådare... Han kan ju tro att han har sett någon ny art av flodhäst-fågel eller så...

Ja, ja. Jag tänker ta med mig 5 böcker och en massa stenar,pärlor och silver. Man kanske blir kreativ där ute i havsluften.
Vad jag inte tänker ta med mig är Ostbågar, chips, dip, vin, godis...m.m. Om jag är där ute så kanske jag kan vara lite nyttig också. (Annars är det bara någon mil in till Djurö centrum...)

Ha det nu så bra, det tänker jag

Regnet det bara öser ner....

2006-07-10T12:35:00.000+02:00

Min FÖRSTA semesterdag.
Har gått och gnällt och svettats hur länge som helst nu, men tänkt att SNART börjar MIN semester. Kl 05.00 i morse vaknade jag av att det regnade. Och då menar jag REGNADE. Ställde mig vid fönstret och tittade ut och var faktiskt tvungen att gapskratta. Hur typiskt är inte det att det ösregnar när min semester börjar. Men jag har hört att det ska bli bättre igen. Detta är bara övergående. Och helt ärligt så behövdes detta regn. Denna urladdning som gör att det blir lättare att andas. Som gör att inte allt blir helt sönderbränt och fult. Och min första semesterdag kan jag faktiskt känna att jag kan göra något vettigt av. Typ hyra 3 filmer och njuta och bara vara... Men först har jag faktiskt varit lite duktig också. Städat och donat. Sådant som man nästan inte orkar med när solen strålar och man knappt orkar äta ens.

Summa summarum. Det känns helt okey att det ösregnar, FAST det är min första semesterdag. Men fråga mig igen om en vecka och regnet håller i sig. Då kommer jag nog inte vara lika hurtigt positiv. Det kan jag lova.

REA

2006-07-05T20:08:00.000+02:00

Jag driver en liten smyckebutik som jag tidigare sagt. I ca en vecka har jag haft REA. Visst är det kul att gå ut och fynda på realisation. Jag är en fena på det. Jag är en fena på att shoppa i största allmänhet faktiskt. Springer ideligen på någonting som jag tycker att jag behöver. Som det känns som att jag faktiskt inte kan vara utan. Äger säkert 30 läppglans. Det är en sådan sak som jag alltid känner att jag behöver... Jakten på det perfekta läppglanset. Hallå! Trutvalla som trutvalla för katten. Läste i en damtidning som hade provat olika varianter av läppglans och bäst i test var Bioterms "alldeles fantastiska läppglans". Inte nog med att det gav en läppar som man kunde spegla sig i. Deras produkt var också vårdande för läpparna. Endast 175:- kostade denna otroliga produkt. Jag ilade iväg som skjuten ur en kanon och införskaffade ett. Kan väl inte påstå att jag tycker att det är så mycket bättre än H&M s för 29:-. Men jag går på sån´t där. Vinst varje gång.
Men åter till rea:n.
Jag har haft en usel försäljning i början på året. Dels tror jag att det beror på att våren kom så sent. Vem har lust att köpa ett bebisrosa halsband när man går med dunjacka. Det krävs ju lite solbränna för att det ska kännas kul. Med andra ord hade jag ett jättelager på superfina smycken men inte många köpare. Och sedan är det ju så att ALLA börjar med rea efter midsommar. Alla dom stora kedjorna framför allt. Jag tycker att det är lite orättvist. Dom har sådana påslag på sina varor att dom skulle kunna ha rea 365 dagar om året, nästan. Men jag som driver en liten butik blir ju nödgad att hänga på rea-svängen också om jag vill ha något sålt. Och det är där skon klämmer. Det blir ju inte många ören över om man säger så... Men jag är glad ändå. Man får i alla fall in lite pengar så att man kan köpa nya smycken. Hoppas bara att jag får sälja lite av det till ordinarie pris. Annars får man hitta på något annat.
Ja, där fick jag allt gnälla lite. Igen.
Var idag inne på Indiska och köpte ett jättefint litet bord och en tillhörande liten stol till balkongen. Och så har jag köpt lite fina blommor också. Så nu ser min balkong ut som en smällkaramell. Där ska jag sätta mig nu och njuta av att det faktiskt är lite svalare och fläktar lite grann.

Myspys

Tåraflöde

2006-07-02T18:17:00.000+02:00

Har precis suttit och stortjutit framför TV.n. Såg en film som har ett par år på nacken. "Message in a bottle" med Kevin Costner och Robin Wright Penn. Hade missat den. Det är en riktig snyftare vill jag lova. Grinade så att glasögonen immade igen totalt. Nu känner jag mig helt tom.
Men också ganska skön. Ibland är det härligt att få gråta ut ordentligt. Det är nämligen inte så ofta. Har väl inte så mycket att böla över. Och det är ju tur.
Annars är min favoritgenre av film skräckisar och thrillers. Det har det varit sedan jag var liten. Blev hooked redan vid den första rysare jag såg. "Varulven" tror jag att det var. Sedan dess har jag nog plöjt igenom det mesta som finns att se i den kategori av film. Tyvärr är det ju så att det bara är en på tio av dessa filmer som är okey. Det är som en ständig jakt efter den läskigaste filmen. Så fort det kommer en ny så måste jag se den. Och nästan alltid så blir jag besviken och förbannad på mig själv för att jag hyr sådan smörja, som de flesta är. Men men, skam den som ger sig.
Den bästa jag sett på länge såg jag faktiskt ihop med Gullrumpan i vintras. "The excorsism of Emelie Rose. En sann historia om en tjej i Tyskland som blev besatt, eller vad hon nu blev. Den
var sjukt läskig. Jag och Gullrumpan satt, tillsammans med ca 8 andra personer i salongen, och vi hoppade högt flera gånger och skrek högt vid flera tillfällen.
Det e grejor det. När man har adrenalin ända ut i örsnibbarna och hjärtklappning i två timmar efter att filmen är slut.
Nu när jag läser detta kan jag ju inse att det är rätt sjukt faktiskt. Att betala pengar för att bli livrädd... Kanske man lever ett så tryggt och välordnat liv att man är tvungen att få upp pulsen lite ibland. Vissa klättrar i berg, andra biter på naglarna framför en bra rysare.

Nu tror jag bestämt att det är dags att göra sig något att äta. Det enda jag har ätit idag är en macka och en påse ostbågar... Japp, jag vet. Men i morgon är det måndag igen och då börjar mitt nya nyttiga liv. Som det gör varje måndag...

Som sagt, skam den som ger sig

Hett, hett, hett

2006-07-02T11:35:00.000+02:00

Jag VET att man inte ska klaga. Solen är här och som man har längtat och bla bla bla... Men om man inte befinner sig i omedelbar närhet till bad, hav, insjö, vilken pöl som helst, så känner i alla fall jag att det är rätt jobbigt. Det känns som om man andas rakt in i en hårfön.
Ja, men åk då och bada för böveln, tänker ni kanske och det är nog faktiskt precis vad jag tänker göra. Har inte riktigt bestämt mig för var, vilken pöl, det blir. Bara att det inte blir i Årsta-viken i alla fall. Läste i tidningen i veckan att badar man där så badar man i andras bajs. Fy vad äckligt! Då får nog temperaturen gå upp en bra jävla bit till, för att få mig att bada i andras skit.

Nej, det får kanske bli Glasbrukssjön i Björknäs.
Det är en gullig liten insjö där jag och Gullrumpan har badat mången gång. Vi delade nämligen lägenhet där ett par år på det "glada 80-talet". Ska kanske slå henne en signal och fråga om hon vill bada hon också.

Jaha då var det bara att sätta fart då. Allt går i ultrarapid i denna hetta.

Flås

Premiärnerver...

2006-07-01T11:53:00.000+02:00

Sådärja.
Har under ett par veckor varit inne och kikat lite i bloggvärlden. Upptäckte på direkten att jag ville vara med och tycka till och kommentera än det ena än det andra. Framför allt på min bästa gullrumpas blogg. Hon sa att -nu e det dags att du fixar en egen blogg.
Ja, man kan ju inte åka snålskjuts på någon annan.
Så nu sitter jag här. Och har absolut ingen aning om vad jag ska skriva. Men jag börjar väl med att berätta lite om mig själv.
Jobbar i en smyckebutik. Är själv utbildad silversmed men hinner inte tillverka så mycket som jag skulle vilja. Jobbar också extra på en liten kvarterspub där jag serverar öl och mat till stammisarna. Jag jobbar alltså mycket med människor och det är jättekul. När man e på bra humör vill säga. Det är jag väl för det mesta men man har ju sina sämre dagar. Då har jag en liten jäkel i mitt huvud och hon är INTE go och glad. Henne kommer du med all säkerhet att få höra mer ifrån.

Men idag skiner solen! Idag ÄR jag go och glad. Ska med ett par väninnor ta mig ner till Street marknaden i Hornstull och titta lite, fika och bara mysa. Det gäller att ta tillvara på dessa dagar.
Så, till nästa gång

simma lugnt.