Kräkfobi

Var just inne på min gullrumpas blogg. Där berättar hon om en kräkepidemi som väntas bryta ut i september. Både hon och jag lider av grav kräkfobi. Har gjort sedan jag var liten. Om jag så hör talas om någon som har haft spysjuka så får jag stora skälvan. Pratade precis med en väninna som sedan tidigt i morse har spytt och haft sig. Det är nästan så att jag måste lägga på luren när jag hör sådant. Som om det skulle smitta via telefon... Bläh!
Till saken hör att jag ALDRIG kräks. Jag har under hela mitt liv bara spytt 3 ggr. Har varit magsjuk vid några tillfällen men då ligger jag som en stel pinne i sängen och sväljer och vägrar röra mig tills det går över. Nu var det många år sedan och jag tror faktiskt inte ens att jag har några kräkreflexer kvar. Det sägs ju vara 20% av Sveriges befolkning som är immuna mot kräksjuka. Jag tror faktiskt att jag är en av dom. Men man kan aldrig vara riktigt säker... Men däremot kan man göra allt för att slippa smitta. Den här väninnan jag pratade med för en liten stund sade att hon mådde mycket bättre nu och undrade om vi inte kunde ses i morgon. Ta en fika ihop eller något. Jag började genast med tusen bortförklaringar till att jag nog kommer att vara väldigt upptagen den närmaste månaden eller så... Nästan i alla fall. No WAY att jag tänker fika med henne imorgon. Hon har dessutom två små barn och vem säger att inte dom blir smittade. Då har hon MASSOR med kräkbakterier på sig. HUVALIGEN!
Inte nog med kräksjuka.
Dålig mat är jag också livrädd för. Om jag hittar något i kylskåpet där Bäst före-datum är passerat med 5 minuter så åker det i soporna direkt. Och nu när det är rötmånad... Jag kan verkligen mala sönder mig om detta.
En annan sak som jag är LIVRÄDD för är getingar. Av någon outgrundlig anledning så inbillar jag mig att jag är allergisk mot getingar. HELT obefogat kan jag tillägga. Har balkongdörren öppen och för en liten stund sedan så slank en liten geting in i lägenheten. I stället för att ta en tidning och smacka ihjäl aset så springer jag hysterisk ut i köket och smäller igen köksdörren. Sedan står jag där och hyperventilerar och har verkligen inte en aning om vart getingjäveln tog vägen. Är den fortfarande inne, eller har den flugit ut igen. Efter en kvart så vågar jag glänta på dörren. Smyger ut i hallen och vardagsrummet som en kriminalare som smyger runt väggarna på jakt efter en galen mördare. Sedan trodde jag att allt var lugnt. Hittade inte den vedervärdiga getingen någonstans. Pustade ut och gick på toaletten för att kissa. När jag sitter där i godan ro så ser jag plötsligt den satans getingen vid lampan ovanför handfatet. Det är nära att jag pissar ner hela golvet, men som tur är så har jag lite knipmuskler. Men nu var jag faktiskt modig och tog DN och smackade sönder den jäveln. När jag dödar en geting så smackar jag inte bara till den EN gång. Jag beter mig som en galen mördare som slår och slår tills det bara är en blöt fläck kvar av getingen. Då först kan jag andas igen, och så känner jag mig nästan euforisk.

Är det någon som tycker att jag borde söka hjälp för detta beteende? Eller i alla fall gå till doktorn och ta reda på om jag faktiskt ÄR allergisk mot getingar? Ja, det vore kanske ingen dum idé.

Men detta med fobier. Jag tror att dom flesta har någon form av fobi. Jag jobbade ihop med en tjej som hade sådan otrolig ormfobi att hon inte ens klarade av att dammsuga då hon tyckte att slangen såg ut som en orm... När bör man söka hjälp liksom. Jag tycker att om fobin gör att man inte kan leva ett normalt liv, utan begränsar en så att man inte gör saker som man verligen vill.

Ännu så länge sitter jag på uteserveringar och dricker öl fast det ibland vimlar av getingar. Även fast jag skriker och fäktar med armarna som en väderkvarn om någon kommer för nära mig. Men jag låter dom inte driva mig till att inte njuta av en pilsner i goda vänners lag. Så DET så.

Men detta med kräks alltså... Det går bara bort!

Pusseluss